Torrtrummor för att minska viltolyckor

En torrtrumma är i grunden en vägtrumma (ett rör under en väg eller järnväg) som hålls torr invändigt för att djur ska kunna ta sig igenom till andra sidan utan att bli blöta eller behöva gå över vägen. Torrtrummor anläggs vanligen intill vattendrag där en väg passerar över – man bygger då en extra trumma bredvid den vanliga vattenförande trumman eller bron, placerad i linje med vattendraget. Till skillnad från vanliga vägtrummor (som leder vatten) är syftet med en torrtrumma att erbjuda en torrlagd passage under vägen för landlevande djur. För att trumman ska vara attraktiv och funktionell för djuren bör den hålla sig torr även vid normal eller något förhöjd vattennivå (så att den inte översvämmas). Enligt Trafikverkets riktlinjer brukar diametern på torrtrummor vara i storleksordningen 0,5–0,75 meter (helst minst 60 cm). Materialet är ofta metall eller betong – plast bör undvikas, då plasttrummor lätt kan skadas av underhållsmaskiner som slåtteraggregat.^[11]

Funktion: Torrtrumman ger djuren en säker väg under vägen. För att maximera nyttan kombineras den ofta med strandpassager och andra åtgärder vid vägtrummor. Trafikverket rekommenderar till exempel att om utrymme finns under en bro (vid ett vattendrag) så är en strandpassage – dvs. en torr bankett vid sidan av vattnet under bron – den bästa lösningen för att djur ska kunna passera. I de fall en strandremsa inte kan anläggas är torrtrummor nästa alternativ. Man kan även komplettera med små hyllor eller bryggor inne i befintliga vattentrummor, men dessa ses som nödlösningar eftersom de inte fungerar lika bra för djuren.^{[12], [11]}

I praktiken leds djuren ofta mot trummans öppning med hjälp av faunastängsel (viltstängsel) som löper längs vägen. Stängslet hindrar djuren från att ta sig upp på vägbanan och styr dem istället till passageöppningen. För arter som utter och andra revirhävdande djur lägger man ibland också ut ”markeringsstenar” i och vid trumman – dessa doftplatser lockar djuren att gå in i trumman för att markera sitt revir där, istället för uppe på vägen. På så vis ökar chansen att djuren väljer den säkra undervägs-passagen.^{[11], [13]}

I Sverige började man på allvar anlägga faunapassager i samband med att vissa arter, särskilt uttern, minskade kraftigt. Redan på 1990-talet och 2000-talet identifierades trafiken som ett stort hot mot utterstammen. Trafikverket och länsstyrelserna började därför bygga anpassade passager för utter i anslutning till många broar och vägtrummor. Enligt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för utter skulle effekten av dessa åtgärder utvärderas med avseende på hur väl de fungerar och vad de kostar. I praktiken testades flera varianter: konstgjorda stränder under broar, torrtrummor intill vattendrag, samt hyllor inne i existerande trummor. Resultat från spårstudier tyder på att uttrar faktiskt använder alla dessa passagetyper – dock i olika utsträckning. Utvärderingar i Stockholms och Uppsala län (2000-tal) visade t.ex. att konstgjorda strandbankar under broar användes mest frekvent av uttrarna och dessutom var billigast att anlägga, vilket gjorde dem mest kostnadseffektiva. Torrtrummor fungerade också relativt bra – uttrarna nyttjade dem i många fall – men torrtrummorna är dyrare att bygga än strandpassager. Hyllor inne i trummor användes minst av uttrarna och rekommenderas bara när inga bättre alternativ finns. Dessa åtgärder har inte bara gynnat uttrar utan även många andra arter, t.ex. grävling, räv, mård och mindre djur, som också tar sig igenom under vägen istället för över den.^{[13], [11]}

Under 2010-talet har intresset för faunapassager ökat ytterligare i Sverige, i takt med att viltolyckorna totalt sett fortsatt öka nationellt. För större djur som hjortdjur (älg, rådjur, kronhjort) kompletteras trummor och små passager ofta med större viltbroar (ekodukter). Ett exempel är E6 genom Halland och Skåne, där flera ekodukter byggts för att ge älg och hjortar en säker överfart. Även mindre landsvägar får åtgärder: Trafikverket genomför just nu (2024–2025) ett stort projekt på väg 19/23 i Skåne, en sträcka som varit hårt drabbad av viltolyckor. Där sätts långa viltstängsel upp längs vägarna kombinerat med flera planskilda passager för djur i form av torrtrummor, faunabroar och faunaportar (en faunaport är en större trumma/port under vägen). Syftet är att fånga upp både småvilt och större vilt och leda dem under eller över vägen istället för ut på körbanan, och på så sätt minska antalet viltolyckor och öka trafiksäkerheten på dessa sträckor.^{[10], [14]}

Ett annat svenskt exempel är ekodukten på E65 vid Svedala (Skåne), som stod klar för några år sedan. Innan bron byggdes var vägsträckan olycksdrabbad med mycket vilt på vägen. Genom den gröna bron över motorvägen har nu hjortar, vildsvin och andra djur en naturlig passage. Projekt som detta fungerar också som referens: erfarenheterna från Svedala används när man bygger nya passager på väg 19 och 23 i nordöstra Skåne. Totalt sett har hundratals faunapassager (av varierande storlek, från små grodtunnlar till stora viltbroar) anlagts runtom i Sverige, och kunskapen om deras utformning och funktion ökar kontinuerligt.^[14]

Idén att bygga särskilda passager för djur är inte unik för Sverige – den har utvecklats under flera årtionden världen över. Redan på 1950-talet utvecklades konceptet i Frankrike, som ett svar på ökande trafik och behovet av att låta vilt korsa nya motorvägar. Nederländerna var ett av pionjärländerna i praktisk skala: från 1980-talet och framåt byggde man över 600 stycken faunapassager i form av allt från små tunnlar för grävlingar till stora gröna broar över motorvägar. Nederländernas omfattande program syftade bland annat till att rädda deras grävlingstam, som led av många trafikdödade individer. Liknande satsningar har gjorts i Tyskland, där man tidigt fokuserade på grod- och paddtunnlar längs vägar (med frivilliga som tidigare samlade grodor i hinkar för hand!).^[6]

Ett av de mest omtalade moderna exemplen finns i Banff nationalpark i Kanada. Där korsar den trafikerade Trans Canada Highway viktiga vildmarksområden. Från 1996 och två decennier framåt anlades ett helt nätverk av viltpassager: 44 stycken (varav 6 stora naturlika broar över vägen och 38 underfarter i form av tunnlar) tillsammans med milslånga viltstängsel. Detta kan ses som ett fullskalelabb för att testa effekten – och resultatet har varit mycket framgångsrikt. På de vägsträckor i Banff som har stängsel och faunapassager har antalet viltolyckor sjunkit med över 80 %, och för hjortdjur som älg och kronhjort har kollisionerna minskat med så mycket som 96 %. Det betyder att bara en bråkdel av de tidigare olyckorna inträffar nu, vilket räddar både djurliv och förbättrar säkerheten för bilisterna. Banff-projektet har blivit en förebild internationellt, och liknande lösningar byggs numera i bland annat USA (t.ex. i Florida och Kalifornien), Australien och flera europeiska länder.^[6]

Det är inte bara stora däggdjur som har nytta av dessa åtgärder. Mindre djur, som grodor och salamandrar, har också fått egna tunnelpassager på många håll. Ny forskning från Sverige (utförd av SLU och forskare vid Umeå universitet) visar att små grodtunnlar med styrande stängsel kan minska antalet överkörda groddjur med 85–100 % på utsatta vägsträckor. Studien gjordes vid tre platser i Stockholmsområdet där man byggt permanenta amfibietunnlar under vägen. Genom att räkna grodor före och efter installationen, samt jämföra med intilliggande vägpartier utan tunnlar, kunde forskarna kvantifiera effekten. Resultatet var tydligt: de flesta grodor leds nu genom tunnlarna istället för upp på vägen, vilket i princip eliminerade massdöden under vårens vandring. Likaså finns dokumentation från andra länder som Schweiz och Tyskland där paddtunnlar räddat tusentals smådjur varje år.^[15]

Ja – väl utformade faunapassager i kombination med viltstängsel kan markant minska antalet olyckor med djur. Samstämmiga resultat från olika studier och projekt visar på stora förbättringar i trafiksäkerhet där dessa åtgärder införts:

• Kanada (Banff): Omfattande data över flera decennier visar ~80 % färre viltkollisioner totalt sett efter att ekodukter, trummor och stängsel sattes in. För hjortdjur som älg och wapiti är minskningen ~96 % – en dramatisk skillnad som tydligt tillskrivs passagerna och stängslen som hindrar djuren från att korsa vägen på farliga ställen.^[6]
• Sverige (Stockholm): Vid tre tidigare “hotspots” för groddjurs-påkörningar minskade antalet överkörda grodor med 85–100 % efter installation av grodtunnlar (små torrtrummor) med ledstängsel. I praktiken eliminerades groddödligheten nästan helt på två av tre platser. Detta demonstrerar hur effektiva även småskaliga passager kan vara när de är anpassade för rätt djur och placeras på rätt ställen.^[15]
• Sverige (utterpassager): För däggdjur som utter och andra medelstora djur är effekten svårare att kvantifiera i exakta procent. Dock finns indikationer på att utterdödligheten i trafiken kan minska lokalt där man byggt torrtrummor och strandpassager vid kända utterlokaler. Man har observerat spår och revirmarkeringar från utter under broarna och i trummorna istället för uppe på vägbanan, vilket tyder på att djuren faktiskt tar den säkra vägen.^{[11], [13]}
• Övriga arter: För hjortdjur och vildsvin i Sverige används oftast långa stängsel i kombination med faunabroar. Där sådana anläggningar finns har olyckorna med dessa stora djur många gånger sjunkit betydligt. Internationellt finns rapporter om ~85–95 % färre olyckor med hjortvilt på vägar med fungerande viltstängsel och regelbundna passager.

Det är viktigt att påpeka att passagerna behöver vara rätt utformade och underhållas för att upprätthålla effekten. Om t.ex. ett stängsel går sönder kan djur hitta in på vägbanan igen, och om en trumma sätts igen av skräp eller vatten blir den oanvändbar. Men när alla komponenter samverkar visar både forskning och praktisk erfarenhet att torrtrummor och andra faunapassager är effektiva verktyg för att minska viltolyckor och knyta ihop djurens livsmiljöer.